SFP:s fullmäktigegrupp stöder rätten till subjektiv dagvård i Esbo.

Stadsfullmäktige

Fullmäktigegruppens ordförande Mikael Eriksson höll följande anförande under debatten i stadsfullmäktige 15.2 2016.

SFP:s fullmäktigegrupp stöder stadsstyrelsens förslag att bibehålla rätten till subjektiv dagvård i Esbo, trots regeringens öppning för en begränsning i arrangemangen.

Rätten till heldagsvård infördes på 90-talet. Orsakerna till den, liksom följderna, är tydliga: Alla barn har tillgång till småbarnspedagogik på hög nivå, kvinnors förutsättningar till sysselsättning har blivit bättre och arbetsmarknaden har blivit mer jämställd. Familjerna har kunnat anpassa sin vårdform efter sin verklighet och vardag.

Fullmäktigegruppens ordförande MishaEriksson

Fullmäktigegruppens ordförande Misha Eriksson

Motiveringen och resultaten är alltså klara. Då vi nu ska fundera på varför rätten åter ska begränsas är det skäl att grundligt fundera på vilka följderna skulle vara, vad en begränsning egentligen skulle innebära.

Då vi talar om rätten till dagvård ska vi minnas att det handlar om barnens rätt till småbarnsfostran. Alltför ofta framställs rätten som något föräldrarna yrkar på för sig själva. Det är en skev framställning. De flesta föräldrar missbrukar inte rätten till subjektiv dagvård, och att begränsa den med det argumentet är helt enkelt inte hållbart. Barnen ska ha möjlighet till mångsidig, pedagogisk och professionell hjälp och stöd, oberoende av vilken familjebakgrund de kommer ifrån. Uppfostringsansvaret för barnen ligger förstås alltid hos föräldrarna. Det finns dock fall där familjen är i behov av socialt stöd och då är det motiverat att barnet spenderar en tid på dagis. Likaså är dagistiden en viktig del av inklusionsprocessen för våra nyfinländare. Via dagis möter hela den nyfinländska familjen sin nya kultur, och knyter värdefulla kontakter på alla plan och i alla åldersgrupper. Praktiskt taget alla föräldrar som överlåter sina barn till dagvård gör det för att de uppskattar den sociala vardag, och den mångsidiga, kreativa stimulans, barnen får ta del av. Det är alltså inte missbruket av kommunal service som är problemet. Familjerna måste erbjudas andra flexibla lösningar som motsvarar deras behov.

Inbesparingar förs ofta fram som ett argument. Exakt vilka de inbesparingarna är förblir otydligt. Också de långsiktiga verkningarna måste bedömas. Siffror har förts fram, men bieffekter som ökad byråkrati, ineffektivare utnyttjande av arbetskraft eller styvare arbetsmarknad nämns inte. Likaså kan begränsningen leda till att oregelbundna arbetsförhållanden, som är allt vanligare idag, blir svårare att upprätthålla för unga kvinnor. Om följden av det är att de är tvungna att stanna hemma leder upplägget till att de kommer senare in i arbetslivet, produktiviteten minskar, jämställdheten på arbetsmarknaden tar ett steg tillbaka, och konkurrenskraften minskar. Knappast alltså inbesparingar i det stora hela.

Ett exempel på ökad och utmanande byråkrati är det svåra administrativa pusslet dagvårdsproducenterna tvingas lägga med ett ökat antal halvdagsbarn som behöver vård olika tider. Vardagen på dagiset riskerar också att bli betydligt mer orolig och fragmenterad då barn ska avhämtas och avlämnas om vartannat under dagens lopp. En annan utmaning är att barn som inte annars har rätt till heldagsvård ändå kunde omfattas av rätten av sociala skäl. Gruppindelningen får på så sätt lätt sociala etiketter och barnens rätt kopplas till familjens socioekonomiska situation. Det här var något den ursprungliga lagförändringen från 90-talet ville undvika.

Vi ska uppmuntra till diskussioner för hur barnets dag på daghemmet ska byggas upp så att barnets bästa kan beaktas. Det ska finnas flexibilitet, skräddarsydda lösningar och god dialog mellan dagvårdspersonal och föräldrarna.

Vi har i flera olika sammanhang hänvisat till preventivt arbete, och vikten av det. Småbarnspedagogiken och en garanterad tillgång till dagvård för alla barn är preventivt arbete som bäst. Det är en investering i barns välfärd, den utgör ett tidigt stöd till familjerna. Den möjliggör tidiga ingripanden som ekonomiskt sätt är lönsamt på längre sikt.

Helsingfors har redan beslutat att inte begränsa den subjektiva rätten till dagvård. Det är berättigat att fråga hur en begränsning skulle påverka Esbos attraktionskraft för unga barnfamiljer. Vill vi verkligen skylta med att vi är en stad som sparar in småsummor på ett område som berör vår viktigaste resurs och framtid: Barnen.

Etiketter: , , , , , , ,

Omställningens tid

Tillväxtens slut och jakten på en hållbar framtid Den ekonomiska tillväxten verkar ha nått sin ände. Trots nollräntor ja t.o.m. negativa räntor, ständigt stigande offentliga skulder och ett överraskande kraftigt…